De senaste fem åren har klubbarna i Stockholm haft ungefär samma stil. Inhemska djs har varit med och byggt klubbarna från grunden, dragit dit en trogen massa och skapat en bra atmosfär. Med detta har det kommit mer pengar, vilket lett till större utländska namn, vilket lett till ännu mer folk, vilket lett till mer stora namn som djs. Men inte bättre kvalitet.
Till slut har det bara varit namnet på djn som dragit folk. Ofta har det ens inte varit en dj som kommit, utan en känd producent som åker runt som dj. Då är det inte producentens färdigheter som dj som lockar dit folket, utan vad producenten har åstadkommit som just producent, vilka låtar han har gjort, som lockat folk. Och det här ser ju så klart arrangörerna, som inser att ju mer kända låtar, desto mer folk. Det är dock ofta som bra producent inte betyder bra dj. Väldigt ofta betyder bra producent just bra producent, och bra dj betyder bra dj. För cirka 5-6 år sedan klagade många på att alla djs började producera, men idag hör man inte alls lika många klagomål på att producenter har börjat leka djs, trots att kvaliteten har sjunkit till rekordlåga nivåer. Med dagens teknik kan vem som helst mixa tight, speciellt med verktyg som Ableton Live, Traktor och dagens cd-spelare. Och många verkar tro att det räcker med att mixa tight för att vara bra dj. Men hela grejen med ett bra set, med inlevelse, med kärlek, med noggrant utvalda låtar, spelade i exakt rätt ordning, har nästan försvunnit,
På klubbarna i Stockholm idag har vi djs som har spelat skivor i typ 6 månader, som bara spelar egna och sina kompisars senaste alster, som mixar så tråkigt att man lika gärna kan somna. Nästan varje månad ser vi sådana djs i Stockholm. Men det var först för 3 veckor sedan vi såg Ralph Lawson i Stockholm. En av världens bästa djs, som i de fall han producerar gör det under andra namn, som 2020 Vision Soundsystem, som inte gör något i eget namn, som inte släpper en massa mixskivor mixade på datorn, som inte ens låter folk spela in sina set, utan som bara litar på att han bokas för sina dj-kunskaper. Som i snart tio år har varit resident på en av världens bästa klubbar i Leeds. Att vi inte har sett Lee Burridge i Stockholm, förutom på en kryssning mellan Sthlm-Åbo, är lika genant. Men nu när han startar egen label, och lite produktioner är på gång, kanske vi får se honom här snart? Detsamma gäller Craig Richards.
Men frågan är ju, är det klubbfolket som inte fattar bättre, eller är det arrangörerna som bara ser till pengarna? Jag håller på att det är en gemensam sak. För ibland när arrangörerna har lyssnat till önskemålen om riktiga djs, så har golvet varit tomt. I och för sig så placeras ofta sådana djs på konstiga dagar och tider.
Hur kan det vara att när Tiga, som alla känner som en popstjärna, spelar, så är det överfullt, trots att de flesta av hans hits produceras av Jesper Dahlbäck och andra producenter? Och att hans dj-skills är rätt ordinära? Att djs som DJ T och Phonique drar fulla hus, trots att de inte är särskilt erkända som djs, och trots att merparten av deras produktioner görs av andra? Hur kommer det sig att när Terry Francis kommer, resident sedan starten av Fabric, en legend inom techhousen, så är det halvfullt.
Men något som är positivt är att fler klubbar bjuder på live-sets från producenter. Där är Aril Brikha en föregångare. Han har blivit erbjuden stora summor för att spela som dj, men han har envist tackat nej, med motiveringen att han vill spela live, eftersom han inte är dj. På senare tid har vi set livesets från sådana som Alex Under och Mathew Johson, och det är minst 1000ggr bättre än att se oinspirerande dj-sets.
Två-tre lyckade produktioner så får du spelningar över hela Europa. 10 år som resident på några av världens bästa/största klubbar så har ingen i Sverige hört talas om dig.
Jag får helt enkelt trycka ur mig ett par produktioner, så jag kommer ut i världen…
Tweet
